Majoritetsproblemet

Argumentet för majoritetsbeslut i en demokrati är att regeringen då får möjlighet att genomföra hela sitt program utan att oppositionen kan hindra dem.

Vad som skulle vara bra med detta kan man verkligen fråga sig när man har sett regeringsskiften där strax över hälften av väljarna varit så missnöjda med den sittande regeringen att de röstat på oppositionen som ny regering – varpå samma sak upprepas vid nästa val, och så vidare.

Hälften av landets väljare blir på detta sätt missnöjda under fyra år vilken regering som än lyckas få majoriteten av rösterna. Detta är ett grundrecept för splittring av ett lands befolkning och en polarisering av samhällsdebatten. Men det kan helt undvikas genom att införa medelvärdesbeslut.

Dessutom riskerar varje majoritetsbeslut som tas av en regering att vara så extremt långt ifrån oppositionens motförslag att det i efterhand ångras av regeringen.

Ett exempel på detta är majoritetsbeslutet om flyktingmottagandet i Sverige kring 2015 som i efterhand ångrades av regeringen. Och när regeringen insett sitt misstag så införde de restriktioner motsvarande oppositionens förslag vid tiden för det ångrade beslutet.

Hade det ångrade beslutet tagits med medelvärdesbeslut istället för majoritetsbeslut skulle det inte ha behövt hända utan skulle tvärtom vara mycket väl anpassat till en verklighet som endast oppositionen förutsåg i just detta fall.

Att låta alla medborgares röster påverka ett beslut skulle därför ge ett skydd mot extrema, olämpliga eller alltför ogenomtänkta beslut, förutom att det blir det mest rättvisa beslutet och motsvarar folkviljan i frågan.

I ett direktdemokratiskt val kan man dessutom dra nytta av det statistiska faktum att medelvärdet av en större grupps helt olika uppfattningar i en fråga vanligtvis hamnar närmare den faktiska sanningen än vad enskilda individer lyckas komma, hur väl insatta de än är i frågan.

Men ett medelvärdesbeslut förutsätter att man inte bara kan rösta ja eller nej utan har alla de alternativ att välja på som motsvarar partiernas respektive linje i frågan. (I en direktdemokrati har man inte ens denna begränsning av antal alternativ.)

Om varje parti hade lanserat varsin siffra för flyktingmottagandet så skulle det demokratiska medelvärdet efter röstningen varit lätt att räkna ut. (Om något parti inte vill ha någon begränsning alls blir siffran helt enkelt den som motsvarar det totala antalet flyktingar som finns i världen vid den aktuella tiden – dvs en variabel som får ett nytt aktuellt värde varje gång det ska användas.)

Denna typ av beräkningsbara alternativ kräver en verklighetsförankring och ett ansvarstagande som partierna dessvärre inte behöver ha med nuvarande ja- och nej-alternativ i varje majoritetsbeslut.

Medelvärdesbeslut är inte bara det mest rättvisa beslutet utan även det mest stabila beslutet för ett samhälle, eftersom det inte pendlar mellan omväxlande majoriteter i regeringsställning. Detta innebär att landets företag och institutioner kan planera mer långsiktigt när de vet att inga plötsliga samhällsförändringar kommer att ske på grund av ett regeringsskifte.

Hur medelvärdesbeslut i ett demokratiskt folkstyre kan utformas och införas beskriver och diskuterar jag fortlöpande på min hemsida Demokratiskt Folkstyre – För en rättvis demokratisk politik! www.demokratisktfolkstyre.se

(Du kan även provrösta på ett antal frågor till höger eller längre ner på denna hemsida för att se hur Medelvärdesbeslut skiljer sig från Majoritetsbeslut och Medianbeslut.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *